Rubus mortensenii (Frid.
&
      Gelert) E.H.L. Krause
    Lindblomsbjörnbär
    
    Karaktäristika
    Detta är en ganska svår art, som ofta har
    felbestämts. I fält är den ganska
    karaktäristisk, men i herbariet är den svårare.
    
      - Blommor stora (2.6-3.2 cm), i blom nästan vita, men
        tydligt rosa i knopp.
- Blommor ofta med mer än fem kronblad (hittas på
        nästan alla buskar).
- Uddblad nästan cirkelrunt med kort spets.
- Bladfärg något blågrön.
- Bladundersida ger ett vitt intryck, trots att den inte har
        tät filt (tämligen gleshårig).
- Blomställning och blomskaft med smala,
        raka-snedställda, slanka, nålformade taggar.
- Blomskaft långa (1.4-3.2 cm) och tunna.
- Högblad ofta breda, nästan cirkelrunda.
 
- Taggar oftast små och veka.
- Årsstammen släta, nästan trinda, brunaktigt
        blekröda på solsidan.
- Fruktämnen med enstaka hår.
- Blomställning ofta mångblommig och yvig av
        långskaftade kvastlika blomsamlingar i bladvecken.
- Knoppar vacker runda och gråa.
- Skaftade glandler saknas helt.
- Blad långskaftade.
- Årsstam utan eller med enstaka glandler.
- 3-4 delade blad förekommer alltid.
- Blad vanligen tunna.
- Blad bredast vid mitten.
- Blomskaftstaggar snedställda, få, 1.7-3.5 per cm.
- Taggar på uddbladsskaftet 2-3.
- Skaft på nedre blad 1.5-2 mm.
- Vanligen ~4 hela högblad.
 
    Årsstam med tvärsnitt:
     
  
 
    
    Blad (ovansida, undersida, med detaljbilder):
     
   
   
   
  
 
  
    
    Blomskott, högblad (ovansida på blad långt ner och
    undersida på blad högt upp); Stam i blomskott med
    detalj: 
       
    
    
    
     
  
     
  
    
    Blomknoppar, blomma, blomma i tvärsnitt med stiftsamling
    framopererad, ung frukt och mogen frukt:
     
   
   
 
     
 
     
  
    
    Utbredning
      Halland (Falkenberg) - N Småland längs kusten
      (även Öland men ej Gotland) samt en lokal i
      Södermanland (Trosa). Spridd men aldrig särskilt vanlig.
      Totalutbredningen karteras och alla lokaler listas i [Pedersen:94].
      I Halland: Halmstad och Falkenberg (Harplinge-Ätrafors). Den
      vanligaste arten i trakten av Falkenberg. Dessutom den art som
      går mest in i landet.
      Utbredningen på Öland karteras i [Wendt:03].
    
    Lectotyp: DK,
        NÖ Själland, Brede-Bakke, 31/7-1886 H. Mortensen
        (Fredrichsen & Gelert, Rubi Exs. Dan. Slesv. no. 47).
        Lectotyp i C [Weber:98].
    
    Scannade ex
        från: Hl, Steninge: Skipås, på V sidan av
        kustvägen vid gångtunneln, 6299100 1305300, 24/6-01,
        8/9-02, 29/6-08, 7/6-09. 
        Hl, Eftra: vid Lilla Stensjö, 13/6-0. 
    
    Systematik
    Serie Sepincoli.
    Pedersen & Martensen har rett ut arten och beskrivit dess
    utbredning [Pedersen:94].
    Den har tidigare kallats R. lindblomii C.G. Westerl och R.
    wahlbergii var. lindblomii, R. egregiusculus (var. mortensenii) och
    R. centiformis var. mortensenii.
    Den har ofta sammanblandats med R. norvegicus (= R. (rosanthus v.)
    leiocarpus = R. * raduloides). Hylander korrigerade detta misstag [Hylander:58a] och senare
    Pedersen & Martensen [Pedersen:94].
    
    Variation
    Varierar ganska mycket i Blekinge med omnejd (t.ex. med kortare
    krökta taggar i blomställningen). 
    I Kalmartrakten finns en form som blad som har tjockare, ljus
    hårighet på bladunderida, och mörkare, svagt
    böjda taggar i blomställningen. 
    Flera arter har urskiljts i detta komplex (centiformis-gruppen),
    t.ex. R. allanderi, ruderalis
    och internatus. Dessa arter är ännu
    ej tillfredställande utredda, men de skiljer sig genom att ha
    kraftigare, något rödfärgade, svagt böjda
    taggar både på årsstam och i blomställningen.
    R. galbidus (från Sk, Bårslöv, sensu Kanér)
    är enligt Hj. Hylander:58a
    identisk med R. mortensenii.
    En trolig hallonhybrid är känd,
    liksom en trolig blåhallonhybrid.
    Bilderna i detta dokoment är
          thumbnails och länkar till 8x större bilder.