Hem Artlista Nyckel


Rubus oeroeënsis

Öröbjörnbär

Karaktäristika

En


Årsstam med tvärsnitt:
bild   detalj

Blad (ovansida, undersida, med detaljbilder):
ovansida   undersida
detalj   detalj

Blomskott, högblad (ovansida på blad långt ner och undersida på blad högt upp); Stam i blomskott med detalj:
Blomskott    Blomskott    ovansida   undersida
blomskott   blomskott, detalj

Blomknoppar, blomma, blomma i tvärsnitt med stiftsamling framopererad, ung frukt och mogen frukt:
knopp   blomma   en blomma till   tvärsnitt av blomma   Ung frukt   Mogen frukt


Utbredning
Känd från Örö och Stupö i Oskarhamns skärgård, samt fastlandet vid Kråkelund.


Variation

Systematik
Smith beskrev R. corylifoius 1804 i Flora Brittanica. Arrhenius:39 identifierade denna art med en form han funnit på Örö. Marsson:69 föreslog att detta var ett misstag och kallade arten R. maximus. Areschough:85 accepterade detta namn trots att han var medveten om att Linné med detta namn menta en annan art (R. nessensis). Tidigare anvhände han namnet till R. colylifolius ssp maritimus var balticus [Areschough:76]. [Gustafsson:26] visade att den engelska R. corylifolius är skild från denna art och föreslog namnet R. lagerbergii var. balticus. Tyvärr var detta namn upptaget av en annan art R. blaiticus (Focke) E. H. L. Krause. Därför saknar arten för tillfällt gilltigt namn, men den har gått under arbetsnamnet R. oeroeënsis. Arten fanns med i alla äldre floror, men förkastatdes av Weber:81 som en ointressant lokalart.
Den liknar R. lagerbergii, (som också kallats R. corylifolius var. eriocarpus (Wahlb.) Arrh.) men verkar skild från denna genom förekomst av glandler på årsstammen, brett hjärtlika uddblad, nästan kala blomskott utan glandler.

Gustafsson anger kromosomtalet 2n = 49, [Gustafsson:39b], men detta dementeras senare till förmån för 2n = 35 [Gustafsson:43]. Vi har även funnit detta kromosomtal i våra undersökningar

Vi håller på att undersöka relationen mellan R. balticus och R. lagerbergii med genetiska metoder, och det verkar klart att de är skilda arter.

Weber:81 skriver (översatt från tyska):
Rubus maximus (L. ex Aresch.) Neuman 1885: 90, nom. illeg. non maximus Marsson 1869

R. corylifolius ssp. maximus L. Ex Areschoug 1876: 1167 (excl. var.)

R. corylifolius ssp maritimus var. balticus Areschoug 1885: 89

R. martitimus b. balticus (Aresch.) Elmquist in Boulay 1890 no. 960

R. lagerbergii var. baliticus (Aresch.) Adlerz & C. E. Gustafsson 1926: 343

R. balticus (Aresch.) N. Hylander 1955:74, publ. invalid (art. 33.2 ICBN). nom. illeg. non R. balticus (Rocke) E. H. L. Krause 1890

R. fructicosus 2) R. corylifolius R. arrhenii Beurling 1859: 17, publ. invalid (art. 33.4 ICBN)

R. corylifolius a) fructibus glabris Arrhenius 1839: 17

R. corylifolius ß grandiflorus Lange 1859:351


Lectotypus (här utvald): Smol. orient. Örö par. Misterhult, utan datum. Arrhenius Fries, Herb. norm. 7:48 ”R. corylifolius Sm.” UPS; isolectotyper i GB och S


Skiljer sig från den likartade R. lagerbergii genom följande kännetecken: Taggar framför allt i blomställningen slankare och nästan vågrätt utstående, raka och utan mammilöst breddad sockel. Årsskottens ändblad mer eller mindre elliptiska till rundade, inte utpräglad äggformiga. Ändbladen i blomställningen från hjärtformad bas brett elliptiska till äggformiga med utpräglat, ca 5-10 mm lång, något avsatt spets, mycket finare sågat. Foderblad grågröna. Fruktämnen aldrig filthåriga, nära basen med enstaka långa hår, delvis nästan kala.
Det handlar nog om en självständigt utvecklad, med R. lagerbergii konvergent, lokalart. Den är än så länge bara känd från den lilla ön Örö på den svenska östkusten mellan Västervik och Oskarshamn. Den har fått orättvist mycket taxonomiskt vikt eftersom den blev utförligt beskriven av Arrhenius.
Arten identifierades av Arrhenius (1939) med R. corylifolius Sm. Marsson (1869) uppmärksammade misstaget och ville kalla R. corylifolius sensu Arrh. för R. arrhenii. På grund av att R. arrhenii (Lange) Lange redan hade publicerats, valde han i stället namnet R. maximus, som dock redan var typifierat till en annan art. En märkvärdig olycka har senare fått även andra författare att välja samma epitet i sammanhang med denna art. Beurling ändrade redan 1859 detta krypbjörnbärs namn till R. arrhenii, men tyvärr i en olaglig kombination där en art delas up i andra arter (R. corylifolius R. arrhenii). Areschough (1876) använde sedan namnet R. maximus Linnaeus (1747:135) för att benämna denna R. corylifolie, trots att han visste att Linnaeus hade avsett en helt annan art (Areschough:1885:71), förmodligen R. nessensis. De norska plantorna som Areschough (1876) identifierar med R. corylifolius ssp maximus hör för de mesta till ofullständiga belägg av R. dethardingii, R. pruinosus och andra arter. Senare använde Areschoug (1885) namnet R. corylifolius ssp maritimus var. balticus för R. corylifoius sensu Arrh. och överförde R. corylifolius ssp maximus till andra björnbär.

Bilderna i detta dokoment är thumbnails och länkar till 8x större bilder.

Hem Artlista Nyckel