Bakomliggande filosofi

Bakgrund
Nästan all björnbärsrter är apomiktiska, dvs. befruktning av äggcellen sker normalt inte. Detta leder till att avkomman blir identisk med moderplantan. Då och då sker dock genetiska ändringar (mutationer) och nya typer uppkommer. Därför finn det ett relativt sotrt antal arter som är skarpt skilda men mycket lika varandra. Bland krypbjörnbären är det apomiktiska förökningssättet minder strängt genomfört än i andra grupper av björnbär. Därför är mellanformer mellan arterna och nyuppkomna typer med liten utbredningen betydligt vanligare hos krypbjörnbären. Detta har inbjudit till beskrivning av mängder av dåligt avgränsade taxa. För att bringa ordning i detta kaos införde Weber (1981) ett nytt artbegrepp (se nedan).
Krypbjörnbären spelar relativt sett en betydligt viktigare roll i norra och östra Europa. De upptar ca 25 av 46 arter i Sverige, men bara 33 av 80 i Danmark och 18 av 115 i Westfalen-Osnabrück [Martensen:81].

Artbegrepp

I moderna beskrivningar delas krypbjörnbären ofta in i fyra kategorier [Weber:81]:

Normalt bryr man sig bara om vittspridda och regionalarter, vilket ger omkring 25 arter krypbjörnbär i Sverige (jfr. artlistan). Problemet med detta är dock att traktvis vanliga (lokal)arter saknar vetenskapligt namn. När dessa sedan hamnar i herbarierna, får de alla möjliga felaktiga namn, då olika auktoriteter försöker infoga dem i det tillgängliga arterna. Detta illustreras t.ex. av lokalarten R. cordatiformis, som är vanlig i trakten av Ugglarp (Eftra sn. Halland). I Hallands flora [Georgson:97] förekommer den under två felaktiga namn: R. norvegicus och lagerbergii. Likaledes kallas lokalarten R. sordirosanthus [Hylander:58b] från trakten av Steningestrand (Steninge sn. Halland) för R. sordirosanthus, gothicus, och fasciculatus där. Lokalerna för R. norvegicus omfattar förutom föregående art även tre lokalarter i samma flora.  Jag tror att den enda möjligheten att få ordning på krypbjörnbären är att ta med och reda ut även lokalarterna. Detta kan nog med fördel göras först i ett landskapsperspektiv, där antalet lokalarter blir relativt litet och överskådligt. Detta öppnar dessutom för möjliheten att eventuellt upptäcka att en viss lokalart förekommer på flera ställen i landet och därför bör föras till regionalarterna. Dessa tankar har nyligen publicerats i [Ryde:11] och rönt en hel del uppmärksamhet.

Ytterligare ett problem med det traditionella artbegreppet uppträder vid eventuell rödlistning: Om ett krypbjörnbär blir sällsyntare och minskar sin utbredning kommer man förr eller senare till den punkt då ett tidigare regional art får så liten utbredning att den skall byta kategori till lokalart, dvs den upphör att vara art i detta artbegrepp. Betyder detta att den inte längre skall vara rödlistad och därmed blir ointressant (lokalarter är aldrig rödlistade)? Detta är naturligtvis inte acceptabelt.
Likaså är det konstigt att en art som har få men spridda lokaler skall räknas som en riktig art och anses viktigare än en annan art som har många lokaler men bara på ett begränsat område.
Samtidigt måste man naturligtvis acceptera en viss variation inom de olika krypbjörnbärsarterna (liksom hos de äkta björnbären).
Min erfarenhet från Halland [Ryde:09,Ryde:11] är att i det närmaste alla buskar kan hänföras till de normala arterna samt ett litet antal lokalarter (i Halland R. cordatiformis, R. sordirosanthus, R. onsalaënsis , R. polybracteatus, R. vikensis, R. rugolosus, och R. soendrumensis), flera av dem med ganska många lokaler. Två av dem (R. vikensis och R. polybracteatus) har sedan visat sig finnas även i andra landskap i Sverige. Endast inom wahlbergii- och gothicuskomplexen (liksom eventuellt hos fasciculatus) finns en fortfarande oklar variation. Samma erfarenhet har Tomas Burén från Kalmartrakten (där R. aureolus tillstöter som ett problembarn).

Landskapet Halland

Valet av landskapet Halland är naturligtvis primärt gjort på praktisk basis: jag tillbringar stora delar av sommaren i Stensjö (Eftra sn.). Det har dock visat sig vara ett lyckligt val: Halland är sannolikt det enklaste kustlandskapet för krypbjörnbär i Götaland, med relativt få (men ändå mycket intressanta) arter och med ganska lite problem från inkorsningar med blåhallon (R. caesius). Det är dock sannolikt att utbredningsmönstert med ett par vittspridda arter och ungefär lika många lokalarter med stor men lokal utbredning är generell för hela Sverige. Tanken är att så småningom utvidga urvalet till fler landskap. Redan finns alla de accepterade svenska arterna med här.

Mål
Resultaten för Halland har publiceras i en serie av fyra artiklar [Ryde:09,Ryde:10a,Ryde:10b,Ryde:11]. Jag jobbar nu vidare på reda ut krypbjörnbären i Skåne, att förstå R. pruinosus - rosanthus och hallonhybriderna, R. cyclomorphus och blåhallonhybriderna, R. balticus - lagerbergii, R. polybracteatus - trivultus - torekovsformen, samt ruderalis - internatus - decurrentispinus. Jag samarbetar med Tomas Burén, Tore Mattson, och Werner Hansen.