Rubus sordirosanthus (Hj. Hyl.) Ryde [Hylander:58b,Ryde:10]
Steningebjörnbär
Karaktäristika
- Stift svagt rosa, åtminstone vid basen.
- Ståndare och blombotten rosa som gamla.
- Blad gulgröna i sol.
- Bladöversida oftast ganska tätt hårig.
- Taggar på årsstammen ganska små (< 4.5
mm).
- Årsstam gleshårig på kanterna, men
nästan utan glandler.
- Blomställning tät och bladlös i toppen.
- Årsstam och blomställning utan skaftade glandler.
- Fruktämnen oftast med enstaka hår, fruktbotten
ganska tätt långhårig.
- Stipler ~3 mm.
- Blad fintandade, vanligen tydligt dubbelsågade.
- Uddblad smalt äggformiga.
- Blad glest långhåriga undertill (ej vita under).
- Högblad vanligen tretaliga.
- Bladskaft långt.
- Nerver på bladundersidan vanligen ej bruna.
- Blomskaftstaggar kloböjda.
- Foder nedböjt i frukt.
- Blad ganska små (< 18 cm).
En ganska karaktäristisk art som är
närstående wahlbergii från
Hl: Steninge, Harplinge och Halmstad. Den skiljer sig genom de
smalare, föga hjärtlika och gulgröna bladen, rosa
stift, håriga årsskott, och tidigare blomning.
Årsstam med tvärsnitt:
Blad (ovansida, undersida, med detaljbilder):
Blomskott, högblad (ovansida på blad långt ner och
undersida på blad högt upp); Stam i blomskott med
detalj:
Blomknoppar, blomma, blomma i tvärsnitt med stiftsamling
framopererad, ung frukt och mogen frukt:
Blommor av en liknande form av R. wahlbergii
från Bh, Lysekil S om järnvägen 125525
6470107, 7/7-02
Utbredning
Lokalart med ~100 lokaler Steninge och Eftra socknar i Halland.
Den vanligaste arten kring Steninge strand. Den finns dessutom
på en lokal i Halmstad.
I Varberg finns en liknande form (Varbergsformen)
på 3 lokaler, men de avviker tillräckligt genetiskt
för att utgöra en annan art.
Typlokal: Hl, Steninge: Steninge Bruk, Ö om
Bräckestorp "ängen", 13/7-1951, Hylander (LD) [Weber:81].
Scannade ex från Hl, Eftra, Tvärvägen i
backen, 6299852 1305382, 24/6-01 och 21/7-01;
Hl, Steninge, Gamla vägens fortsättning, 6298200
1305700, 8/9-02.
Variation
Skugg- och dåligt utvecklade former kan ibland vara
svåra att skilja från R. wahlbergii.
Hylander nämner även en form från Tranekärr
i Skåne R. vasabeckiensis (se nedan), men jag har inte
lyckats återfinna den.
Systematik
Ogiltigt beskriven av Hylander:58b,
vilket korrigerats av mig [Ryde:10].
Det latinska namnet "sordi" betyder oren och syftar dels på
den orent skära färgnyansen hos blommans alla delar,
dels på att de har ansetts vara en oren ("avvikande
från, ehuru påfallande lik") R. rosanthus var.
leiocarpus (= R. norvegicus).
Synonym torde delvis vara R. wahlbergii v. tenuifolius Aresch.,
även om [Neuman:02 och Gustafsson:38]
tolkar den som en skuggform. Den senare, liksom Afvengren
nämner emellertid den även från Hl, Stensjö,
där typisk sordirosanthus finns.
[Weber:81]
menar att Hylanders insamlingar är inte enhetliga och
tillhör kanske delvis dåligt utvecklade former av R. wahlbergii. Mot detta talar kromosomtalen som
är 28 hos R. sordirosanthus, men 35 hos R. wahlbergii.
Liknande former finns på fler ställen i landet. Former
kring Varberg är mycket lika, men
genetiskt något skiljda, dock ej mot R. wahlbergii (och den
har samma kromosomtal som R. sordirosanthus).
Hylander skriver i sitt manuskript [Hylander:58a]
(s. 343-345):
Prefixet "sordi" (oren) syftar på tvänne
egenskaper hos denna med R. rosanthus v. leiocarpus (= norvegicus)
otvivelaktigt närstående Corylifolie. Oren, dels i
betydelsen oren färgton, dels i betydelsen avikande
från, ehuru påfallande lik.
Oren färgton syftar på en egenskap hos
ståndarsträngarna att under och efter blomningen anta
en markerat oren skär färgton, utan att den rena
skära färgen kan sägas ha gjort sig märkbar
under första stadiet av blomningen, såsom fallet
är hos en ren leiocarpus. Påfallande orent skär
blir också den inre foderbasen, ett drag som dock kan
påvisas hos andra Rubi. Till habitus är rubr.
Corylifolie en mycket parant uppenbarelse, när den är
som bäst, med sina som regel långt utdragna, upptill
bladlösa, rikblommiga spiror med den rödaktiga,
låt vara något orena fägrnyansen.
Betydelsen "avvikande från, ehuru påfallande lik"
syftar på blomgrenens habitus samt även på vissa
detaljer, t.ex. de relativt korta och breda stiplerna samt
turionens färg och taggar, vilket allt pekar mot leiocarpus,
medan turionbladsformen är mera rundat utdragen och med flikg
serratur.
Vi har här synbarligen att föra med en grundlig
blandningsprudukta av norr- och söderifrån mötande
Rubus arter med eller utan rosafärgade kronblad. Steninge
bruks-trakten mellan Halmstad och Falkenberg, där denna Rubus
art iakttagas, blandar en geologisk intressant och bergig tudelare
av Hallands låga kustland och är därför -
fågelrastställen kommer en i tankarna - hemvist
för många intressanta och sällsynta Rubi.
Man kan inför rubricerad, som normalt utvecklad
särpräglade Corylifolie, ställa sig den
frågan: "Har den ej tidigare observerats och publicerats av
någon?" Vid upprepad insyn i Stockholms, Lunds, och
Göteborgs skandinaviska museiherbarier har den ej kunnat
iakttagas, ej heller bland de utländska Rubi som
erhållits genom mitt personliga byte. Rubricerad
Corylifolie, jämte den i denna monografi som binär
betraktade och ur den stora centiformis-gruppen utbrutna R.
mortensenii, torde har uppfattats som synonyma med Lindebergs R.
rosanthus v. leiocarpus. Vad R. mortensenii beträffar är
detta felgrepp lätt bevisbart (se kapitel om denna art)
vartill kommer, att denna samt rubr. Rubus åtminstone i
Steninge Bruks-trakten växa tillsammans. Att delvis
höggradig differens icke förty kan iakttagas mellan
leiocarpus, mortensenii och en sordirosanthus, ger en blick
på hithörande exsickatverks exemplar belägg
för.
I avsikt att höra andra botanisters åsikt om denna,
hittills endast i Steninge-Bruks-trakten iakttagna Corylifolie,
sändes exsickat till Harald Fries och H. Allander för
yttrande. Fries skrev bl.a. "Så vitt jag förstår
är det leiocarpus --- Särskilt år
blomställningen synnerligen typisk. Turionbladen kynna nog
variera" Allander sade rent ut: "En oren leiocarpus".
Det låge på grund av ovanstående uttalande
närmast till hands att kalla den R. rosanthus v.
sordirosanthus, men en dylik ternär lösning tycktes mig
ej tillfredsställande. Under tiden hade krav på en
binär beteckning börjat göra sig gällande i
och med upptäckten av att den hade en viss variationsbreed
(se R. vasabekiensis nedan). Bestämde mig därför
för den binära beteckningen R. sordirosanthus n. sp. Hj.
Hylander. Latinsk beskr. se. [Hylander:58b].
Nästa kapitel (s 345) handlar om R. vasabeckiensis Hj
Hylander ad interim.
Denna från sordirosanthus något avvikande
Corylifolie har förf. iakttagit på en enda lokal,
nämligen i närheten av Vasabäck
busshållplats i Jonstorp sn, Skåne, där den
växte i ett stort bestånd i en buskig åkerkant
till höger om den väg som från Vasabäcks
busshållplats leder österut mot Skälderviken.
Det var år 1951 och sedan dess har lokalen ej besökts
av mig. Det är därför den fått ett nomen
nudum.
Min uppmärksamhet fästes vid den gula färgtonen
över busken. I blomgrenens karaktärer spårades
tydligt R. sordirosanthus. Från denna avvikanden
karaktärer voro, för utom färgtonen, svagt men
tydligt långhåriga fruktämnen, smalare stipler,
tätare filtbekädnad på bladens undersida och
något om wahlbergii erinnande turionbladsform.
Dess eventuella spridning i trakten - det berömda
Tranekärr-området - bör närmare
undersökas och skiftningen i dess karaktärer studeras.
Kromosomtal: 2n =
28 [Ryde:09,Ryde:10].
Bilderna i detta
dokoment är thumbnails och länkar till 8x
större bilder.
